A thousand tears

Kapitel 2

-          Är du säker?, säger killen.

-          Jadå, säger jag.

-          Här, jag ska hjälpa dej upp.

Han tar tag i min hand och hjälper mej att ställa mej upp.

-          Jag är Harold men du kan kalla mej Harry, säger han och sträcker fram Handen.

-          Ebba, säger jag, tar hans hand och ler.

-          Shit hur gick det?!, utbrister Olivia när kommer rusandes mot mej.

-          Jo, det gick bra, säger jag utan att slita blicken från Harry som vänt sej om och är på väg att gå.

-          Vad är det du tittar på, frågar Irma och vänder sej om. Hon ser Harry och blir helt stillaståendes medans hon ser hans vältränade figur försvinna runt hörnet. Hon ställer och stirrar rakt på mej.

-          Vad… Han… Du… Vad hände?!

Jag tittar lite lurigt på henne och ler.

-          Men säg då!, säger hon puttar till mej lite retsamt.

Jag börjar berätta om att jag krockade, att han kommit fram till mej och hjälpt mej upp…

-          Men herregud han kanske gillar dej!, säger Olivia.

-          Hahaha, Olivia lilla, han hjälpte mej upp, det hade som helst kunnat göra, han gillar inte mej och jag är verkligen inte intresserad.

Båda två tittar på mej och sedan på varandra. Innan jag hinner säga något så brister båda ut i gapskratt.

-          Vad?, säger jag och skrattar jag med.

*Senare på kvällen i sjutiden*

Jag sätter mej i sängen och plockar fram datorn, kände att det är tid för ett nytt blogginlägg. Jag loggar inte på facebook. 10 händelser och 1 vänförfrågning.

Jag klickar på den lilla gubben uppe i vänstra hörnet.

”Harry Styles vill lägga till dej som vän, Acceptera, Ignorera”

Jag känner ingen Harry Styles, jag klickar in på hans profil.

Det är han, han från köpcentrumet.

Ska jag acceptera eller ignorera. Att ignorera känns taskigt men att acceptera så känns som att jag kommer behöva skriva med honom och det vet jag inte om jag vill.

Jag accepterar.

-          Ebba! Det är mat!, ropar mamma från köket.

-          Jag kommer!, ropar jag tillbaka.

Jag lägger undan datorn bakom kudden, och går ned i köket.

-          Jaha och hur var shoppingen idag då?, frågar pappa fullt med potatismos i munnen.

-          Jodå, den var väll helt okej, säger jag utan att titta upp från tallriken. Jag rör runt i moset med gaffeln.

-          Har det hänt något?, frågar mamma som alltid ska vara så orolig.

-          Nej, säger jag och tittar upp på henne. Jag är bara lite tankspridd.

-          Det är säkert någon kille, säger Lilly och flinar. Den bortskämda lilla ungen som ska ha allt. Och ska få veta allt. Och på tal om det, väldigt retsam när det kommer till killar och kärlek.

-          Nej, det är ingen kille, säger jag och puttar till henne.

-          Johooooo, säger hon och flinar.

-          Sluta nu tjejer innan ni börjar bråka!, säger mamma.

-          Tack för maten, säger jag och går från bordet.

-          Har du några läxor, ropar mamma efter mej.

-          Ja fast jag har redan gjort dom, ropar jag tillbaka.

Jag går in på mitt rum och tar fram datorn igen. Jag loggar in på facebook.

Jag har ett chattmeddelande.

Med innehållet av ett ord som får mej att le samtidigt som det pirrar i magen:

”Hej :)”

Här är andra delen i novellen ”A thousand tears”.

Jag hoppas att ni gillar den och läser den, läs också

Min andra blogg där jag skriver om mej själv

Och om hur jag lever mitt liv.

www.nattstad.se/elinabroman.

Puss och kram xoxo

A thousand tears

Kapitel 1

Jag trodde aldrig att det skulle sluta såhär.. Aldrig... Sittandes på mitt rum tänker jag tillbaka på allt, allt det där med mamma, pappa, min riktiga syster och mina nya syskon och Kristian... Kristian som jag litade på så innerligt men som sårade mej så att det kändes ända in i själen. Vad har jag gjort för fel? Varför blir jag behandlad såhär? Var han tvungen att göra mitt liv sämre än det var? Allt hände så fort...

*väckarklockan ringer*

Jag öppnar ögonen sakta. Klockan är 08.30 en lördags morgon. Det första jag får syn på är alla kläder som ligger överallt på golvet. Jag suckar tungt...

*Telefonen ringer*

 - Hallå? Säger jag samtidigt som jag försöker få på mej mina ljusblå jeans.

-  Hej, det är jag, säger en bekant röst i andra änden. Irma.

- Har du lust att hänga med ned på stan? Jag och Olivia ska dit om cirka en timme.

- Jag kan inte, måste städa upp röran i mitt rum...

- Men jag kommer över om 30 minuter så hjälper jag dej så kan du hänga med?

- Okej, då hoppar jag i duschen nu, ses snart!

Och vid dom orden så la vi på. Det var bara att klä av sej igen.

Efter att jag duschat och klätt på mej går jag ned i köket och slår på vattenkokaren, tar fram brödet ur frysen och plockar ut brödrosten från skåpet högst upp i högre hörnet bredvid kylskåpet. Jag tar fram en kopp, smör och ost. Sätter mej vid köksbordet och tar upp mobilen, häller upp te och tar svartvinbärs smak. Jag brer mina smörgåsar och sätter mej och äter. En vanlig morgon i familjen Ericssons lilla lägenhet. Mamma och lillsyrran sover medan jag är vaken. Jag plockar undan allt och torkar bordet. Precis när jag är på väg uppför trappen så ringer det på dörren, jag öppnar och där står Irma, hon kastar sej kring min hals och tar av sej skorna. Vi går upp på mitt rum.

-           Oh herregud, Ebba!

-          Jo tack jag vet, säger jag.

-          Det här var värre än jag trodde, suckar Irma.

-          Jag har som sagt inte städat på ett tag.

-          Lika bra att vi sätter igång, säger Irma.

*45 minuter senare på köpcentrumet*

-          Kolla in dom här byxorna, testa dom Ebba!, säger Olivia glatt och håller upp ett par ros jeans med glitter på bakfickorna.

Jag tittar ned på mina gamla utslitna blå jeans och mitt ljus orangea linne med texten ”Follow your dreams”

-          Nej du, jag skulle inte tro det, säger jag och skrattar.

Olivia bara rycker på axlarna och vänder sej om för att hänga tillbaka tröjan när hon kastar den på golvet, tar tag i mej och Irma och drar in oss i ett av omklädningsrummen.

-          Såg ni inte vem det var?!

Jag och Irma kollar först på varandra och sedan på Olivia och som tittar på oss med uppspärrade och förtjusta ögon.

-          Det var han den där nya snygga killen i skolan, ni vet han med lockigt hår och dom olivgröna ögonen.

-          Hur kunde du känna igen honom?, frågar Irma.

-          Det klart man känner igen en sån snygg kille!, utbrister Olivia.

Medans tjejerna ”fangirlar” den nya killen så går jag ut från båset och tillbaka dit där jag var. Precis när Olivia tagit tag i mej hade jag fått syn på klänningen, den var axelbandslös, hade en varmt röd färg, satt tajt över bröten och magen, den var lite kortare i fram vid knäna och blev längre och nådde hälarna i bak, jag gick fram till den och började kolla storlekar. När jag hittade min så kollade jag priset.

2500 svenska kronor. Jag hade ungefär 300 i plånboken, jag vände mej om för att gå mot tjejerna igen. Jag såg mej inte för, jag krockade med någon som ramlade över mej. Vi låg där på golvet ca 10 sekunder innan någon kom fram och frågade om det gick bra, jag tittade upp och såg ett vänligt leende och gröna ögon. Några gyllene bruna lockar hängde fram i ansiktet.

-          Jag är okej, säger jag.  

Killen jag krockat med ställde sej upp och gick iväg, frågade ingenting, sa inte ens ursäkta.

-          Är du säker?, säger killen.

-          Jadå, säger jag.

-          Här, jag ska hjälpa dej upp.

Han tar tag i min hand och hjälper mej att ställa mej upp.

-          Jag är Harold men du kan kalla mej Harry, säger han och sträcker fram Handen.

-          Ebba, säger jag, tar hans hand och ler. 

Här är första delen i A Thousand Tears, 

första kapitlet är alltid svårast tycker jag,

hoppas att det inte var så dåligt, 

tack för att ni läser den iaf!

Kram xoxo